Den märkvärdige fotografen

Ibland kommer de stunder då jag känner att jag har hamnat i ett fotografiskt bakvatten. Bilder som jag tar känns bara som variationer av redan tagna bilder. Jakten på märkvärdiga bilder, d v s annorlunda bilder med det lilla extra, får mig då att börja krångla till saker och ting. Istället för att bara vänta in motiven så börjar en förvirrad jakt på dessa bilder. Ibland känns det som jag letar efter en skylt där det står ”Fotografera här, så blir det fantastiska bilder” eller så väntar jag på något som ska hoppa fram och säga ”Fotografera mig!”. Fast i det senare fallet hade jag nog sprungit min väg.

Ni har säkert hört att det sällan blir bra bilder om man bara står rakt upp och ned när man tar bilden. I stället ska man försiktigt smyga runt objektet som en indian och testa olika bildvinklar. Fast det innebär inte att konstiga fotoställningar automatiskt genererar bra bilder, som jag trodde den gången jag hittade en liten bäck i en skog.

Bäcken var inte bredare än att jag och stativet kunde gränsla den lilla bäcken om jag ville centrera bäcken i bilden. Fast nu var det här med det lilla extra också. Efter en liten stunds funderande kom jag på det. Kameran skulle naturligtvis vara precis över vattenytan mitt i bäcken. Då kommer bilden bli lite mer märkvärdigare än om jag bara tog bilden rakt upp och ned.
Glatt skred jag till verket och med ett enkelt handgrepp vände jag på pelaren så kameran kom att hänga upp och ned under stativet. Nöjd betraktade jag konstruktionen innan jag kom på att det inte skulle bli lätt att få ögat till sökaren när kameran hängde precis över vattenytan mitt i bäcken. Det här var tiden före jag hade en kamera med ”Live view”. Bäcken var lite för bred för att jag skulle kunna stå på knä från ena kanten av bäcken och luta mig ut mot kameran. Det skulle bara resultera att jag tappade balansen och istället stå på huvudet i bäcken. Vattnet var iskallt och botten var dyig, så ett fotbad kändes inte lockande. Så hur skulle jag då göra?

Då dök nästa snilleblixt upp och var jag fick den ifrån undrar jag än i dag. Tanken var att jag skulle gränsla bäcken med ryggen mot kameran. Sen skulle jag vika mig från midjan och upp och ned nå sökaren. Ett enkelt test på land, som nog såg ut som en dålig japansk hovbugning, insåg jag direkt att jag inte ägde den smidighet som den fotoställningen krävde. Jag var inte ens i närheten och tur var det. Det skulle säkert slutat med att antingen hade jag gjort ett magplask framåt i bäcken eller knuffat till kameran med rumpan, vilket hade resulterat i ett dyrt plask åt andra hållet.

Till slut fick det bli att man halvlåg från ena kanten av bäcken och höll emot med en kraftig gren mot den andra bäckkanten. Med den fria handen kunde jag då justera kameran eftersom jag endast hade dragit åt kulleden lite löst. En ställning som var bekväm i tre sekunder innan en svår kramp spred sig i hela kroppen. Efter några försök, med mycket pustande och frustande, så lyckades jag tillslut ta bilden.

Visst är jag nöjd med bilden, men den når knappast upp i de nivåer som mina cirkuskonster gjorde den gången jag tog bilden. Man får vara tacksam att man var ensam den gången, för man såg nog inte riktigt klok ut.

Några månader senare återvände jag till platsen, när den först snön hade fallit, men då fick det vara slut på cirkuskonsterna. Den bilden togs rakt upp och ned på mindre än en minut. En bild där kompositionen inte är alldeles olik den första bilden.

/Gunnar

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 16 kommentarer

Var det bättre förr?

Jag bläddrade i vår lokaltidning i förra veckan och fick syn på en trevlig artikel om en liten fotomässa som skulle äga rum till helgen i Karlskrona. Förutom några föreläsningar så skulle det även finnas en nostalgimarknad där man bland annat kunde få sin gamla kamera värderad. Det gick inte att ta miste på att personen i artikeln har en stor passion för dessa gamla kameror. Själv tycker jag om att se på dessa fina gamla kameror som ofta är mycket vackra, men jag nöjer mig med att titta då jag tycker den digitala tekniken passar mig bäst. Tyvärr avslutades artikeln med den lite sura kommentaren ”Han poängterar att analogfoto ger något som ingen digitalkamera kan – Det är sporten att ta en bra bild med de tre inställningarna: avstånd, exponeringstid och bländare”.

Själv har jag inte förstått konflikten mellan analogt och digitalt. Varför inte bara samlas kring bilden och lägga tekniken åt sidan. Är skillnaden så stor mellan analogt och digitalt som man tror? Förr kunde man plocka fram sin Agfamatic för att ta en dokumentär bild från någon fest eller att föreviga sin glada familj bredvid en klockstapel i Dalarna. Något som även görs nu för tiden, fast då med mobiltelefonen eller den lilla kompaktkameran. De som hade större fotointresse kanske skaffade sig en spegelreflexkamera, där man hade fler möjligheter att få bilden som man ville. Vissa gjorde inget med bilderna efteråt medan andra arbetade länge i mörkrummet. Idag har de flesta bytt ut mörkrummet mot datorn, men det finns många som nöjer sig med vad kameran sparar på minneskortet. Precis som förr, gör var och en vad som passar en bäst.

Kanske beror det på en rädsla för det nya. Kanske känner man att man har förlorat några privilegier som man har skaffat sig med åren. Jag tror det tog längre tid förr att skaffa sig erfarenheten hur man fick till en bra exponering. I dag har det avståndet suddats ut lite mellan en erfaren fotograf och en nybörjare, då man med en digitalkamera kan se resultatet på plats genom att studera histogrammet. Man kan också med en digitalkamera ta fler bilder utan att det kostar något, men om man inte analyserar bilderna så lär man sig inte så mycket. Sen tror jag också att en del tror att man kan ta vilken bild som helst och sedan skapa en fantastisk bild i datorn. Visst finns det massor av spakar att dra i, men det gäller att få till den där svårbeskrivna rätta känslan. En känsla som jag har sett i många bilder, både från analoga och digitala kameror.

I rättvisans namn så finns det fotografer som kör digitalt som har lite nedsättande åsikter om de som kör analogt, så även där är det ingen större skillnad mellan analogt och digitalt. Lägg tekniken åt sidan för en stund och njut av bilden istället.

Publicerat i Uncategorized | 21 kommentarer

Den ofokuserade naturfotografen

Jag har hunnit med en hel del fotografiska misstag under de år som jag har hållit på med naturfotografering. Jag har testat att sätta på polfilter på ett vidvinkelobjektiv och sett vilka fula effekter det filtret gör med en himmel. En gång satt jag hemma och skruvade upp ISOt till max, vilket var ISO 1600 på den tiden, för att se hur mycket kortare slutartider man fick jämfört med basiso. Nästa dag så var jag med på en fotokurs och tänkte då och då att man har hyfsade slutartider och kan nästan klara sig utan stativ. Detta var en mulen dag i november. Fläckigare bilder har jag inte skådat sedan dess. Det har dock blivit bättre med åren och rutiner gör att det var ett tag sedan man gjorde ett fotografiskt misstag, tills i går.

Jag har länge kört med Cokins tonade gråfilter, som är av den mindre storleken (8,2 x 10 cm). Numera har man ett vidvinkelobjektiv med frontlins som är 77 mm i diameter och då blir det problem. Man kan inte använda hela omfånget för då kommer filterhållaren in i bilden och justeringsmånen för att lägga toningen rätt i bilden är för liten. Jag bytte därför till filter från LEE som är i storleken 10 x 15 cm. Även om det är mycket pengar för små plastbitar.

För att testa de nya filtren så åkte jag ut till mitt kära Uttorp i går. Det var lågvatten och nya stenformationer hade dykt upp. Dessutom hade klipporna en intressant grön färg, så jag hade fullt upp med att gå omkring och leta nya kompositioner. Under tiden jag fotograferade kunde jag inte låta bli att fascineras hur bra de nya filtren fungerade. Ingen hållare syntes i bilden och jag kunde lägga toningen där jag ville i bilden utan att riskera att filtrets undre kant syntes i bilden. När jag hade tagit 14 bilder, så skulle jag göra en ny justering av filtret. Då fick jag syn på omkopplaren som hanterar autofokus och manuell fokus. Först då kom jag på att jag inte hade ställt skärpan när jag skulle ta bilden. Det var inte bara så att jag hade glömt att byta till autofokus. Nej det var värre en så. Jag hade inte haft en tanke på att ställa någon skärpa.

Det blev dock några skarpa bilder innan det blev mörkt och jag kunde inte låta bli att skratta åt mitt misstag. På väg till bilen så hörde jag pärlugglan ropa i skogen, så jag var trots allt nöjd med min lilla utflykt.

Publicerat i Uncategorized | 18 kommentarer

Det blir sällan som man har tänkt

Jag tycker månaden mars är en svårfotograferad månad. Kanske beror det på att landskapet inte förändras så mycket mellan november och mars här nere i sydost. Ibland kommer det lite snö som förändrar landskapet, men ofta har man framåt mars tröttnat på det naturen har att erbjuda i fotoväg. Kanske beror det också på att det är svårt att fånga det typiska för mars. Jag tänker på hur man känner att naturen ligger i startgropen för att kasta sig ut i ett explosivt vårsprång, men tecknen är ännu för små för att fångas på bild. Visst går det om man anstränger sig. Man kan alltid böka omkring som ett litet vildsvin i en rabatt mot en södervägg för att fånga vårens första blommor.

Inspirationen från Skånsk Naturfotofestival sitter fortfarande i, så behovet att ge sig ut i skog och mark var allt för stort. Jag kände att jag ville ge den planerande fotografen i mig en chans, vilket jag har lovat mig själv i år. Det öppna landskapet lockade inte utan efter mycket funderande ville jag besöka de djupa skogarna. Att arbeta med kontraster där ljusa stammar och stenar skulle försiktigt smyga fram ur bilden.

Den turen fick mig att tänka på en boktitel av Henning Mankell, nämligen ”Steget efter”. Mitt första ställe som jag hade funderat ut hade fallit offer för det moderna skogsbruket. Endast ris, sönderkörd mark och några enstaka träd återstod av den djupa skogen. Efter en stunds funderande kom jag på ett annat ställe som skulle duga. Jag tror redan nu att ni anar hur den platsen såg ut. För de som inte har kunnat gissa, så såg den mycket snarlik ut som på den första platsen.

Resultatet av den planeringen, var att jag på hemvägen såg två träd. Jag stannade bilen och steg ut. Satte kameran på stativet och tog en bild åt öster, vände på kameran och tog en bild väster ut. Det blir sällan som man har tänkt.

Publicerat i Landskap | 12 kommentarer

Ställer ut på Skånsk Naturfotofestival

Nästa helg (16 – 17 mars) så är det Skånsk Naturfotofestival 2012 i Hässleholm. Jag har själv varit där under flera år och jag tycker det är en mycket trevlig tillställning som bland annat bjuder på intressanta föreläsningar med inspirerade bilder, företag som visar upp sig och fotoutställningar.

I år får 12 utvalda sydsvenska fotoklubbar ställa ut tillsammans med de som har föreläsningar och bildvisningar. Där kommer jag och Mikael Månsson representera Karlskrona Fotoklubb, som är en av de 12 klubbar som fick nöjet att ställa ut sina bilder.

Vernissagen är nu på lördag (17:e mars) kl 13.00, platsen är Hässleholms kulturhus. Jag kommer då vara där, så tänker ni gå på vernissagen så skulle jag tycka att det vore kul om ni kom fram och hälsade. Titta efter en lång rödhårig skåning med glasögon, så är chansen stor att det är jag. Karlskrona Fotoklubbs bilder hänger direkt till vänster när man kommer in i salen.

Publicerat i Uncategorized | 15 kommentarer

Den spontane naturfotografen

Jag brukar ibland läsa om naturfotografer som ägnar en hel del tid att planera sitt fotograferande. Man sitter hemma och arbetar med bildidéer, letar efter nya platser på nätet, studerar månens och solens olika faser genom att söka i allehanda tabeller. De nya platserna går man igenom noggrant. Man testar olika kompositioner och tar reda på exakt var månen eller solen befinner sig vid olika årstider. Sedan sparas all information och man behöver bara invänta rätt tidpunkt på året och rätt vädertyp. Med en allvarlig ton säger man att bra bilder inte blir till av en slump och det finns inget som heter tur.

Själv är jag den spontana naturfotografen och det blir extra tydligt vid snabba väderomslag, som nu senast då vinterns första snö föll. Scenariot är alltid densamma. Jag irrar runt i min lägenhet för att samla ihop mina saker, samtidigt jag försöker komma på vad jag vill fotografera och vart jag vill åka. Huvudet är som vanligt tomt på idéer och tilltänkta platser förkastas lika fort som de dyker upp. Det slutar som vanligt att jag åker i en godtycklig riktning och ser vad som dyker upp under färden.

Det är inget fel att vara en spontan fotograf, men ibland känns platserna i min närhet utfotograferade. Jag vet att så inte är fallet, men det är svårt att leta om man inte vet vad man letar efter. Jag försökt att sitta hemma och arbeta med bildidéer, men det verkar som jag har svårt att se tilltänka bilder framför mig. Jag får fundera vidare, någon metod ska väl gå att finna. Kanske har ni läsare något tips? Hur arbetar ni med ert fotograferande?

Under tiden bjuder jag på en högst spontan bild, där både slumpen och turen fick styra.

Publicerat i Landskap | 14 kommentarer