Fotograf Patrik Larsson

De allra flesta av mina fotografiska strövtåg gör jag ensam. Att inte behöva ta hänsyn till andra viljor gör att jag kan flyta med landskapet. Låta naturen bestämma mina irrfärder i skog och mark. Fast vill man utvecklas, så tror jag på möten med andra människor. För det är i möten med andra fotografer det kan uppstå spännande och lärorika samtal kring bilden, arbetsmetoder och utrustningen.

I början av maj, tog jag ytterligare ett steg för att öka på mina kunskaper i landskapsfoto. Då anmälde jag mig till en av Patrik Larssons (http://fotografpatriklarsson.se/) fotokurser på Söderåsen. Varför Patrik Larsson? Det enkla svaret att han redan finns i min bokhylla. Nej, inte fotografen själv för då hade han fått kramp ganska snart i det trånga utrymmet. Utan två DVD av Patrik Larsson som jag har köpt från Moderskeppet. Jag tycker Patrik lär ut landskapsfoto eller bilbehandling på ett bra pedagogiskt sätt, där han går igenom det mesta man behöver veta. Kurserna passar både för nybörjare eller om du har hållit på med landskapsfoto under många år.

Nu var det tid att träffa honom i verkligheten. Kursen började med en lunch i Skäralid. Vi hade 8 timmar av fotografering framför oss och på fastande mage blir det sällan bra bilder.

01_Gunnar_Eriksson

Första delen av kursen, så åkte vi till ett av Patriks favoritställen vid Klöva Hallar. Ett ställe som jag har kört förbi några gånger, men inte förstått hur fint fotoställe som fanns lite längre in från vägen.  Patrik började med en liten föreläsning vad man ska tänka på när man vill fotografera landskap utan horisont, så kallade intima landskap. Patrik betonade bland annat att hålla extra koll på hörnen i bilden. Att till exempel få till en geometrisk figur där, kommer att dra till sig betraktarens blick dit eftersom geometriska figurer är starka figurer som vi gärna uppmärksammar. Efter ytterligare råd, så var det bara att ge sig ut att öva. Jag tror att jag aldrig har sett så många geometriska figurer i hörnen i min sökare som då. Medan vi fotograferade, så fanns Patrik där för att hjälpa till och svara på frågor. Att Patrik är en erfaren fotograf, märktes när jag själv brottades med ett motiv med skuggor. Patrik tog några steg och satte den där bilden jag själv sökte.

02_Gunnar_Eriksson

Efter några timmars fotografering, återvände vi till Skäralid för att äta lite innan vi åkte vidare till ett annat av Patriks favoritställen.  Ett ställe med en härlig utsikt över ravinen i Skäralid. Jag fortsatte att brottas med trädgrenarna, vilket gick så där. Då blev jag mer nöjd med bilderna över ravinen. För att sammanfatta det hela tyckte jag att det var en rolig och lärorik dag. Jag kände att det får bli en kurs med Patrik till hösten också.

03_Gunnar_Eriksson

Jag brukar anse att jag tillhör de funderande människorna. Några kanske säger smått förvirrad. I ett av Patriks utskick, så jag namnet Christer Karlsson. Kan det vara Christer som i ckarlssonsbilder, tänkte jag? Nej, han bor för långt norrut för att åka ner till Söderåsen och så glömde jag bort tanken. När vi presenterade oss, så försökte jag som vanligt att lära allas namn. Det brukar gå så där. Det var inte förrän Christer åkte med mig till det första stället som polletten föll ner. Jag får skylla på mina tillfälliga tillstånd av tankspriddhet. Det var mycket trevligt att få träffa dig i verkligheten Christer och inte bara i cyberrymden. Till alla andra kan jag rekommendera att gå in på Christers sida (http://www.ckarlssonsbilder.se/) och ta del av alla hans härliga bilder. Det är väl värt ett besök.

Publicerat i Uncategorized | 19 kommentarer

Den reflekterande fotografen

I mitt förra inlägg så skrev jag om mina favoritmånader november och december. Jag har inte kunnat släppa den tanken på varför det är så. Är det bara de jordnära färgerna och det dova ljuset som gör att jag gillar att vara ute och fotografera under dessa månader? Jag kom fram till att det dova ljuset, som sällan förändras under dagen, är en viktig faktor varför dessa månader tillhör mina favoriter. Att slippa springa omkring och leta kompositioner när man känner att det är nu bilden ska tas. Istället kan man i lugn och ro utforska en plats. Man kan stanna till och testa olika kompositioner utan att känna att man missar en fantastisk bild som finns runt hörnet.

bild16Varför kan man inte ta med sig den känslan under resten av året när ljuset är mer omväxlande? När jag hade funderat ett tag, så insåg att det går visst att behålla den känslan man har i november och december. Allt handlar om att hitta rutiner som passar en bäst. För min del handlar det om att säga hejdå till den spontane fotografen och istället hälsa den planerande och rekognoserande fotografen. Jag testade dessa nya rutiner i helgen och det kändes riktigt bra. Under veckan funderade jag över vilka motiv jag ville arbeta med. Några av dessa motiv fick jag välja bort då jag insåg att jag inte skulle hinna åka ut och rekognosera efter jobbet innan det blir mörkt. Det fick bli ett ställe som jag har besökt under åren och som jag känner väl till. Jag funderade också ut ett antal kompositioner som jag kunde arbeta med väl på plats. För att slippa stressa så tog jag också reda på exakt vart och när solen går upp, när det börjar bli ljust och hur lång tid tar det att åka till platsen. Väl framme så gick det snabbt att gå igenom de tänkta kompositionerna. Jag valde den komposition jag tyckte bäst om och kunde sedan hälla upp en kopp varm choklad för att invänta ögonblicket bilden skulle tas.

bild17Nästa utmaning var mitt kära Uttorp. Då jag ofta söker mina motiv nära strandkanten, så skulle jag nu hålla mig på behörigt avstånd från dessa ställen. Jag visste att morgonens magi kommer att försvinna innan jag kommer fram till Uttorp, så jag kan i lugn och ro gå om kring och testa olika kompositioner utan att känna någon tidspress. Jag kommer sedan gå igenom bilderna hemma och spara de bilder jag gillar. Jag tror också det blir lättare att bedöma bildens komposition utan att påverkas av ett förföriskt ljus. Till varje bild kommer jag skriva exakt var bilden togs och när man kan tänkas återvända, t ex en dimmig höstdag. Blir det inte väl tråkigt att ha dessa fasta rutiner, kan säkert några tänka? Det kändes inte så. Naturen är som bekant nyckfull, så det kommer bli många tillfällen till spontana bilder. Man arbetar hela tiden med vad naturen har att erbjuda för tillfället, men jag märkte när jag var ute vid Uttorp och det drev in sköna moln att det kändes bra att ha en färdig komposition att plocka fram vid behov.

bild18

Till sist vill jag tipsa om två ”appar” som kan vara bra att ha vid sin planering. Den första heter ”The Photographer’s Ephemeris” (TPE). Den fungerar som Google Maps med den skillnaden att man kan fästa en nål på valfri plats och se vart och när solen går upp och ned, vart och när månen går upp och ned och vart och när blå timmen börjar och slutar under olika tidpunkter på året. Går att ladda ner till datorn och då kostar det ingenting. Vill du ha den i din ”smarta” telefon, så kostar det 33 kronor.

Den andra heter ”ShadowFacts” och finns som gratisversion. Den består av en kompass där du kan se exakt vilken riktning solen går upp och ned i, samt lite annat smått och gott. Då mobilens egen kompass inte är särskilt exakt, rekommenderas en vanlig kompass för att riktningen ska bli rätt. Till Iphone så finns det en motsvarande app som heter FocalWare. Naturligtvis så måste telefonen ha täckning, så apparna har sina begränsningar.

Publicerat i Landskap | 14 kommentarer

Den oförberedde fotografen

Egentligen hade jag tänkt att skriva om två av mina favoritmånader, november och december. Jag inser att jag tillhör en liten skara som har dessa månader som favoriter, speciellt här nere i sydost. Men jag gillar dessa två månader för dess fina jordnära färger och dess dova ljus. Det här är en tid då naturen går till vila och jag flyter snart med i dess takt, något jag också märker när jag fotograferar. Ljuset bjuder sällan på några dramatiska växlingar, så man kan bara slappna av och i lugn och ro studera alla motiv som naturen bjuder på. Vill man, så kan man avbryta fotograferandet för en fika. Ta fram termos och smörgåsar, lyssna på några blåmesars småprat. När man fikat klart, så är det bara att fortsätta att leta motiv utan man känner att man har missat något. Fast i år blev det inte så. När jag precis börjat vaggas till ro, så kom snön.

bild13För alla ni som bor norr över, tror jag att ni tar det hela med ro. Här nere i sydost, vet vi aldrig hur länge snön ligger kvar. Det här kanske är den enda chansen för att fånga lite vinterbilder, vem vet.

bild14Min beredskap att det skulle komma snö, var lika dålig som SJs. Ett intensivt letande efter tänkbara vintermotiv i mina tankar började. Ett ensamt träd på en åker där gul halmstubb sticker upp ur snön skulle passa, tyckte jag. Jag åkte därför till havet. En logisk kullerbytta, men jag tror det var något med en soluppgång som gjorde att jag hamnade där. Leta träd kan man alltid göra på hemvägen.

bild15Jag gillar vinter och snö, om det inte blir för mycket snö förstås. Lite snö där marken tittar igenom snötäcket, ger en fin struktur åt landskapet. Dessutom bjuder dessa fläckar i snön på fina detaljer i förgrunden. Blir det mycket snö så har jag svårt att hitta motiv. Landskapet blir som ett fluffigt täcke där jag har svårt att hitta detaljer. Jag får också problem att hitta platser där jag kan ställa bilen. Att röja parkeringsplatser som tillhör naturreservat ligger inte högt på prioriteringslistan hos snöröjarna.

Mitt motiv med det ensamma trädet på en åker, hur gick det med det? Det hittade jag aldrig. Det fick bli ett träd vid havet i stället. Nu har jag fortfarande ett motiv att fånga om det kommer mer snö. Tills dess kan jag i lugn och ro spana efter ett sådan träd och nästa gång det kommer snö, så är jag mer förberedd.

Till sist vill jag önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

/Gunnar

Publicerat i Uncategorized | 16 kommentarer

Alltid redo, aldrig färdig

Varje årstid har sin tjusning, heter det. Att försöka fånga det där specifika för varje årstid gör det där lilla extra i bilden. Ändå står jag där i mitten av juni och undrar var den skira bokskogen tog vägen eller så står jag frågande vart de sprakande höstfärgerna tog vägen medan jag ser skogen sista löv sakta falla till marken.

Det är knappast så att årstiderna kommer som en överraskning. Ofta börjar jag längta efter de skira bokskogarna eller den färgsprakande årstiden flera månader i förväg. Jag tänker på bilder jag missade förra året och lovar mig själv att i år ska det bli av. Planer börjar återigen sakta ta form.

Fast jag börjar nu inse att jag lurar mig själv. Vilka är mina planer egentligen? Jag tror att de är ganska konkreta. Att jag vet vilka motiv jag ska fånga och var jag ska fånga dessa motiv, men så är inte fallet. Planerna är i själva verket ganska luddiga. De består mest av ett antal diffusa bilder i mitt huvud och det är med dessa bilder jag försöker hitta mina motiv. Fast hur hittar man motiven om man inte riktigt vet vad man letar efter? Borde inte alla platser passa in till dessa luddiga bilder? Istället tycks dessa diffusa bilder formas till perfekta platser som naturen har svårt att leva upp till. Är det inte lite mycket sly i den här skogen? Blir det inte lite bättre höstfärger om en vecka eller två? Om jag fortsätter en bit till så blir det nog bättre. Vissa tider under året behöver jag nog vara mer förberedd. Tider då naturens utseende ändras snabbt. Den skira bokskogen eller höstens praktfärger varar en allt för kort stund. Springer man då omkring och letar, är det inte konstigt att missar när det väl händer. Kanske är det därför November månad passar mig bättre. Naturen går in i ett viloläge och även en saktfärdig naturfotograf kan hänga med i naturens tempo.

Nu blev det trots allt lite höstbilder i år. Lite miljöombyte brukar inte skada, så jag tog därför en tur till Söderåsens vackra natur. Tycker ni trängseln kring Skäralid är allt för stor, så kan jag rekommendera Klöva Hallar. Inte lika välbesökt men naturen är minst lika fin som i Skäralid. Kör ni vägen från Skäralid, så ta till vänster i korsningen i Krika. Då hittar ni en väg som tar er hela vägen upp. Den börjar först som en asfalterad väg, men övergår efter någon kilometer till grusväg. Fortsätter ni bara rakt fram hela tiden, så kommer ni efter några kilometer fram till en T-korsning där vägen övergår till en mycket dålig bilväg. Där finns det plats att parkera bilen och man kan sedan fortsätta till fots.

/Gunnar

Publicerat i Uncategorized | 17 kommentarer

Den märkvärdige fotografen

Ibland kommer de stunder då jag känner att jag har hamnat i ett fotografiskt bakvatten. Bilder som jag tar känns bara som variationer av redan tagna bilder. Jakten på märkvärdiga bilder, d v s annorlunda bilder med det lilla extra, får mig då att börja krångla till saker och ting. Istället för att bara vänta in motiven så börjar en förvirrad jakt på dessa bilder. Ibland känns det som jag letar efter en skylt där det står ”Fotografera här, så blir det fantastiska bilder” eller så väntar jag på något som ska hoppa fram och säga ”Fotografera mig!”. Fast i det senare fallet hade jag nog sprungit min väg.

Ni har säkert hört att det sällan blir bra bilder om man bara står rakt upp och ned när man tar bilden. I stället ska man försiktigt smyga runt objektet som en indian och testa olika bildvinklar. Fast det innebär inte att konstiga fotoställningar automatiskt genererar bra bilder, som jag trodde den gången jag hittade en liten bäck i en skog.

Bäcken var inte bredare än att jag och stativet kunde gränsla den lilla bäcken om jag ville centrera bäcken i bilden. Fast nu var det här med det lilla extra också. Efter en liten stunds funderande kom jag på det. Kameran skulle naturligtvis vara precis över vattenytan mitt i bäcken. Då kommer bilden bli lite mer märkvärdigare än om jag bara tog bilden rakt upp och ned.
Glatt skred jag till verket och med ett enkelt handgrepp vände jag på pelaren så kameran kom att hänga upp och ned under stativet. Nöjd betraktade jag konstruktionen innan jag kom på att det inte skulle bli lätt att få ögat till sökaren när kameran hängde precis över vattenytan mitt i bäcken. Det här var tiden före jag hade en kamera med ”Live view”. Bäcken var lite för bred för att jag skulle kunna stå på knä från ena kanten av bäcken och luta mig ut mot kameran. Det skulle bara resultera att jag tappade balansen och istället stå på huvudet i bäcken. Vattnet var iskallt och botten var dyig, så ett fotbad kändes inte lockande. Så hur skulle jag då göra?

Då dök nästa snilleblixt upp och var jag fick den ifrån undrar jag än i dag. Tanken var att jag skulle gränsla bäcken med ryggen mot kameran. Sen skulle jag vika mig från midjan och upp och ned nå sökaren. Ett enkelt test på land, som nog såg ut som en dålig japansk hovbugning, insåg jag direkt att jag inte ägde den smidighet som den fotoställningen krävde. Jag var inte ens i närheten och tur var det. Det skulle säkert slutat med att antingen hade jag gjort ett magplask framåt i bäcken eller knuffat till kameran med rumpan, vilket hade resulterat i ett dyrt plask åt andra hållet.

Till slut fick det bli att man halvlåg från ena kanten av bäcken och höll emot med en kraftig gren mot den andra bäckkanten. Med den fria handen kunde jag då justera kameran eftersom jag endast hade dragit åt kulleden lite löst. En ställning som var bekväm i tre sekunder innan en svår kramp spred sig i hela kroppen. Efter några försök, med mycket pustande och frustande, så lyckades jag tillslut ta bilden.

Visst är jag nöjd med bilden, men den når knappast upp i de nivåer som mina cirkuskonster gjorde den gången jag tog bilden. Man får vara tacksam att man var ensam den gången, för man såg nog inte riktigt klok ut.

Några månader senare återvände jag till platsen, när den först snön hade fallit, men då fick det vara slut på cirkuskonsterna. Den bilden togs rakt upp och ned på mindre än en minut. En bild där kompositionen inte är alldeles olik den första bilden.

/Gunnar

Publicerat i Uncategorized | 16 kommentarer

Var det bättre förr?

Jag bläddrade i vår lokaltidning i förra veckan och fick syn på en trevlig artikel om en liten fotomässa som skulle äga rum till helgen i Karlskrona. Förutom några föreläsningar så skulle det även finnas en nostalgimarknad där man bland annat kunde få sin gamla kamera värderad. Det gick inte att ta miste på att personen i artikeln har en stor passion för dessa gamla kameror. Själv tycker jag om att se på dessa fina gamla kameror som ofta är mycket vackra, men jag nöjer mig med att titta då jag tycker den digitala tekniken passar mig bäst. Tyvärr avslutades artikeln med den lite sura kommentaren ”Han poängterar att analogfoto ger något som ingen digitalkamera kan – Det är sporten att ta en bra bild med de tre inställningarna: avstånd, exponeringstid och bländare”.

Själv har jag inte förstått konflikten mellan analogt och digitalt. Varför inte bara samlas kring bilden och lägga tekniken åt sidan. Är skillnaden så stor mellan analogt och digitalt som man tror? Förr kunde man plocka fram sin Agfamatic för att ta en dokumentär bild från någon fest eller att föreviga sin glada familj bredvid en klockstapel i Dalarna. Något som även görs nu för tiden, fast då med mobiltelefonen eller den lilla kompaktkameran. De som hade större fotointresse kanske skaffade sig en spegelreflexkamera, där man hade fler möjligheter att få bilden som man ville. Vissa gjorde inget med bilderna efteråt medan andra arbetade länge i mörkrummet. Idag har de flesta bytt ut mörkrummet mot datorn, men det finns många som nöjer sig med vad kameran sparar på minneskortet. Precis som förr, gör var och en vad som passar en bäst.

Kanske beror det på en rädsla för det nya. Kanske känner man att man har förlorat några privilegier som man har skaffat sig med åren. Jag tror det tog längre tid förr att skaffa sig erfarenheten hur man fick till en bra exponering. I dag har det avståndet suddats ut lite mellan en erfaren fotograf och en nybörjare, då man med en digitalkamera kan se resultatet på plats genom att studera histogrammet. Man kan också med en digitalkamera ta fler bilder utan att det kostar något, men om man inte analyserar bilderna så lär man sig inte så mycket. Sen tror jag också att en del tror att man kan ta vilken bild som helst och sedan skapa en fantastisk bild i datorn. Visst finns det massor av spakar att dra i, men det gäller att få till den där svårbeskrivna rätta känslan. En känsla som jag har sett i många bilder, både från analoga och digitala kameror.

I rättvisans namn så finns det fotografer som kör digitalt som har lite nedsättande åsikter om de som kör analogt, så även där är det ingen större skillnad mellan analogt och digitalt. Lägg tekniken åt sidan för en stund och njut av bilden istället.

Publicerat i Uncategorized | 21 kommentarer

Den ofokuserade naturfotografen

Jag har hunnit med en hel del fotografiska misstag under de år som jag har hållit på med naturfotografering. Jag har testat att sätta på polfilter på ett vidvinkelobjektiv och sett vilka fula effekter det filtret gör med en himmel. En gång satt jag hemma och skruvade upp ISOt till max, vilket var ISO 1600 på den tiden, för att se hur mycket kortare slutartider man fick jämfört med basiso. Nästa dag så var jag med på en fotokurs och tänkte då och då att man har hyfsade slutartider och kan nästan klara sig utan stativ. Detta var en mulen dag i november. Fläckigare bilder har jag inte skådat sedan dess. Det har dock blivit bättre med åren och rutiner gör att det var ett tag sedan man gjorde ett fotografiskt misstag, tills i går.

Jag har länge kört med Cokins tonade gråfilter, som är av den mindre storleken (8,2 x 10 cm). Numera har man ett vidvinkelobjektiv med frontlins som är 77 mm i diameter och då blir det problem. Man kan inte använda hela omfånget för då kommer filterhållaren in i bilden och justeringsmånen för att lägga toningen rätt i bilden är för liten. Jag bytte därför till filter från LEE som är i storleken 10 x 15 cm. Även om det är mycket pengar för små plastbitar.

För att testa de nya filtren så åkte jag ut till mitt kära Uttorp i går. Det var lågvatten och nya stenformationer hade dykt upp. Dessutom hade klipporna en intressant grön färg, så jag hade fullt upp med att gå omkring och leta nya kompositioner. Under tiden jag fotograferade kunde jag inte låta bli att fascineras hur bra de nya filtren fungerade. Ingen hållare syntes i bilden och jag kunde lägga toningen där jag ville i bilden utan att riskera att filtrets undre kant syntes i bilden. När jag hade tagit 14 bilder, så skulle jag göra en ny justering av filtret. Då fick jag syn på omkopplaren som hanterar autofokus och manuell fokus. Först då kom jag på att jag inte hade ställt skärpan när jag skulle ta bilden. Det var inte bara så att jag hade glömt att byta till autofokus. Nej det var värre en så. Jag hade inte haft en tanke på att ställa någon skärpa.

Det blev dock några skarpa bilder innan det blev mörkt och jag kunde inte låta bli att skratta åt mitt misstag. På väg till bilen så hörde jag pärlugglan ropa i skogen, så jag var trots allt nöjd med min lilla utflykt.

Publicerat i Uncategorized | 18 kommentarer

Det blir sällan som man har tänkt

Jag tycker månaden mars är en svårfotograferad månad. Kanske beror det på att landskapet inte förändras så mycket mellan november och mars här nere i sydost. Ibland kommer det lite snö som förändrar landskapet, men ofta har man framåt mars tröttnat på det naturen har att erbjuda i fotoväg. Kanske beror det också på att det är svårt att fånga det typiska för mars. Jag tänker på hur man känner att naturen ligger i startgropen för att kasta sig ut i ett explosivt vårsprång, men tecknen är ännu för små för att fångas på bild. Visst går det om man anstränger sig. Man kan alltid böka omkring som ett litet vildsvin i en rabatt mot en södervägg för att fånga vårens första blommor.

Inspirationen från Skånsk Naturfotofestival sitter fortfarande i, så behovet att ge sig ut i skog och mark var allt för stort. Jag kände att jag ville ge den planerande fotografen i mig en chans, vilket jag har lovat mig själv i år. Det öppna landskapet lockade inte utan efter mycket funderande ville jag besöka de djupa skogarna. Att arbeta med kontraster där ljusa stammar och stenar skulle försiktigt smyga fram ur bilden.

Den turen fick mig att tänka på en boktitel av Henning Mankell, nämligen ”Steget efter”. Mitt första ställe som jag hade funderat ut hade fallit offer för det moderna skogsbruket. Endast ris, sönderkörd mark och några enstaka träd återstod av den djupa skogen. Efter en stunds funderande kom jag på ett annat ställe som skulle duga. Jag tror redan nu att ni anar hur den platsen såg ut. För de som inte har kunnat gissa, så såg den mycket snarlik ut som på den första platsen.

Resultatet av den planeringen, var att jag på hemvägen såg två träd. Jag stannade bilen och steg ut. Satte kameran på stativet och tog en bild åt öster, vände på kameran och tog en bild väster ut. Det blir sällan som man har tänkt.

Publicerat i Landskap | 12 kommentarer

Ställer ut på Skånsk Naturfotofestival

Nästa helg (16 – 17 mars) så är det Skånsk Naturfotofestival 2012 i Hässleholm. Jag har själv varit där under flera år och jag tycker det är en mycket trevlig tillställning som bland annat bjuder på intressanta föreläsningar med inspirerade bilder, företag som visar upp sig och fotoutställningar.

I år får 12 utvalda sydsvenska fotoklubbar ställa ut tillsammans med de som har föreläsningar och bildvisningar. Där kommer jag och Mikael Månsson representera Karlskrona Fotoklubb, som är en av de 12 klubbar som fick nöjet att ställa ut sina bilder.

Vernissagen är nu på lördag (17:e mars) kl 13.00, platsen är Hässleholms kulturhus. Jag kommer då vara där, så tänker ni gå på vernissagen så skulle jag tycka att det vore kul om ni kom fram och hälsade. Titta efter en lång rödhårig skåning med glasögon, så är chansen stor att det är jag. Karlskrona Fotoklubbs bilder hänger direkt till vänster när man kommer in i salen.

Publicerat i Uncategorized | 15 kommentarer

Den spontane naturfotografen

Jag brukar ibland läsa om naturfotografer som ägnar en hel del tid att planera sitt fotograferande. Man sitter hemma och arbetar med bildidéer, letar efter nya platser på nätet, studerar månens och solens olika faser genom att söka i allehanda tabeller. De nya platserna går man igenom noggrant. Man testar olika kompositioner och tar reda på exakt var månen eller solen befinner sig vid olika årstider. Sedan sparas all information och man behöver bara invänta rätt tidpunkt på året och rätt vädertyp. Med en allvarlig ton säger man att bra bilder inte blir till av en slump och det finns inget som heter tur.

Själv är jag den spontana naturfotografen och det blir extra tydligt vid snabba väderomslag, som nu senast då vinterns första snö föll. Scenariot är alltid densamma. Jag irrar runt i min lägenhet för att samla ihop mina saker, samtidigt jag försöker komma på vad jag vill fotografera och vart jag vill åka. Huvudet är som vanligt tomt på idéer och tilltänkta platser förkastas lika fort som de dyker upp. Det slutar som vanligt att jag åker i en godtycklig riktning och ser vad som dyker upp under färden.

Det är inget fel att vara en spontan fotograf, men ibland känns platserna i min närhet utfotograferade. Jag vet att så inte är fallet, men det är svårt att leta om man inte vet vad man letar efter. Jag försökt att sitta hemma och arbeta med bildidéer, men det verkar som jag har svårt att se tilltänka bilder framför mig. Jag får fundera vidare, någon metod ska väl gå att finna. Kanske har ni läsare något tips? Hur arbetar ni med ert fotograferande?

Under tiden bjuder jag på en högst spontan bild, där både slumpen och turen fick styra.

Publicerat i Landskap | 14 kommentarer