Den märkvärdige fotografen

Ibland kommer de stunder då jag känner att jag har hamnat i ett fotografiskt bakvatten. Bilder som jag tar känns bara som variationer av redan tagna bilder. Jakten på märkvärdiga bilder, d v s annorlunda bilder med det lilla extra, får mig då att börja krångla till saker och ting. Istället för att bara vänta in motiven så börjar en förvirrad jakt på dessa bilder. Ibland känns det som jag letar efter en skylt där det står ”Fotografera här, så blir det fantastiska bilder” eller så väntar jag på något som ska hoppa fram och säga ”Fotografera mig!”. Fast i det senare fallet hade jag nog sprungit min väg.

Ni har säkert hört att det sällan blir bra bilder om man bara står rakt upp och ned när man tar bilden. I stället ska man försiktigt smyga runt objektet som en indian och testa olika bildvinklar. Fast det innebär inte att konstiga fotoställningar automatiskt genererar bra bilder, som jag trodde den gången jag hittade en liten bäck i en skog.

Bäcken var inte bredare än att jag och stativet kunde gränsla den lilla bäcken om jag ville centrera bäcken i bilden. Fast nu var det här med det lilla extra också. Efter en liten stunds funderande kom jag på det. Kameran skulle naturligtvis vara precis över vattenytan mitt i bäcken. Då kommer bilden bli lite mer märkvärdigare än om jag bara tog bilden rakt upp och ned.
Glatt skred jag till verket och med ett enkelt handgrepp vände jag på pelaren så kameran kom att hänga upp och ned under stativet. Nöjd betraktade jag konstruktionen innan jag kom på att det inte skulle bli lätt att få ögat till sökaren när kameran hängde precis över vattenytan mitt i bäcken. Det här var tiden före jag hade en kamera med ”Live view”. Bäcken var lite för bred för att jag skulle kunna stå på knä från ena kanten av bäcken och luta mig ut mot kameran. Det skulle bara resultera att jag tappade balansen och istället stå på huvudet i bäcken. Vattnet var iskallt och botten var dyig, så ett fotbad kändes inte lockande. Så hur skulle jag då göra?

Då dök nästa snilleblixt upp och var jag fick den ifrån undrar jag än i dag. Tanken var att jag skulle gränsla bäcken med ryggen mot kameran. Sen skulle jag vika mig från midjan och upp och ned nå sökaren. Ett enkelt test på land, som nog såg ut som en dålig japansk hovbugning, insåg jag direkt att jag inte ägde den smidighet som den fotoställningen krävde. Jag var inte ens i närheten och tur var det. Det skulle säkert slutat med att antingen hade jag gjort ett magplask framåt i bäcken eller knuffat till kameran med rumpan, vilket hade resulterat i ett dyrt plask åt andra hållet.

Till slut fick det bli att man halvlåg från ena kanten av bäcken och höll emot med en kraftig gren mot den andra bäckkanten. Med den fria handen kunde jag då justera kameran eftersom jag endast hade dragit åt kulleden lite löst. En ställning som var bekväm i tre sekunder innan en svår kramp spred sig i hela kroppen. Efter några försök, med mycket pustande och frustande, så lyckades jag tillslut ta bilden.

Visst är jag nöjd med bilden, men den når knappast upp i de nivåer som mina cirkuskonster gjorde den gången jag tog bilden. Man får vara tacksam att man var ensam den gången, för man såg nog inte riktigt klok ut.

Några månader senare återvände jag till platsen, när den först snön hade fallit, men då fick det vara slut på cirkuskonsterna. Den bilden togs rakt upp och ned på mindre än en minut. En bild där kompositionen inte är alldeles olik den första bilden.

/Gunnar

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Den märkvärdige fotografen

  1. Jörgen Schön skriver:

    Det är lätt att hamna i gamla hjulspår som man har svårt att ta sig ur. Det invanda är tryggt och säkert och man vet vad man får, men det blir sällan så där riktigt nyskapande. Och har man då hållit på ett tag så sitter både platserna och sättet att fotografera inpräntat i ryggmärgen. Jag känner igen mig i det du skriver för jag hamnar ofta i samma dilemma, vissa platser som jag gillar och ofta åker till mynnar nästan alltid ut i ett gäng bilder som är redan är tagna. Ett sätt jag kan ta till för att variera mig är att bara ta med ett objektiv till platsen som jag inte har använt och bara försöka fota med endast detta objektiv, eller helt enkelt lämna stativet hemma och bara jobba på frihand. Men då flyger ofta andra mer spännande motiv upp som jag nu bara missade för att jag lämnade större delen av utrustningen hemma! Gillade verkligen den första bilden som jag tycker liknar ett slags mystiskt skogsväsen som sträcker ut armarna i en välkomnande gest till oss som ska besöka skogen – ”Välkommen hit, men beträd skogen på egen risk”. Och det var kul att läsa om dina strapatser vid skogsbäcken, sådana där ”övningar” kan vara trevliga och mynna ut i spännande bilder som du fick här, men jag kännare att min kropp under årens lopp har blivit mindre och mindre medgörlig för dylika övningar! Önskar dig en fortsatt fin sommar!!

    Mvh, Jörgen

    • Gunnar skriver:

      Att bara använda ett objektiv som man sällan har använt på en plats är ett bra trick att få en att tänka i andra banor. Att få utforska gamla motiv med nya förutsättningar är riktigt kul. Fast jag får erkänna att jag har samma problem med att låta de andra objektiven stanna hemma som du. Tänk om man missar något motiv. Numera har jag bara tre objektiv, så det blir inte så tungt att bära. Fast tar man med alla objektiv är det lätt att byta på plats och falla in i redan invanda mönster. Tack för dina rader, Jörgen.

      /Gunnar

  2. Morgan K skriver:

    Känner igen mig i det du skriver, man vrider och vänder på utrustningen,
    vrider på tankar in och ut hur man ska ta den unika bilden. Ibland blir endast
    det unika hur man tog bilden istället…
    Ett bra inlägg som är lätt att känna igen sig i…-spännande bilder!
    Morgan

    • Gunnar skriver:

      Tack Morgan. Det är gott att veta att det finns fler än jag som tillslut bara har haft en unik fotoställning. En bild blir inte bättre för att man hänger upp och ned i knävecken i ett träd när man tar bilden än att bara vända bilden i ett bildbehandlingsprogram.

      /Gunnar

  3. Niklas Virsén skriver:

    Bra inlägg, och den första bilden är ju bara så dunkel och skön. Ser ut som en fågelskrämma, obehagligt trevlig bild faktiskt. 🙂
    Jag jagar faktiskt inte unika bilder, helt ärligt. Jag ser inte mitt fotograferande som en jakt på enstaka guldkorn, utan istället fotografier som i sin mängd berättar en historia. Kanske om mig, eller om naturen, vem vet.

    Jag har ju på senaste tiden haft en hel del bildspel för fotoklubbar runt här i Östergötland. Det tycker jag är extra kul eftersom det då är heltheten av min fotografering som står i fokus och inte enstaka bilder. Bra inlägg, och intressant att läsa som vanligt!

    /Niklas

    • Gunnar skriver:

      Jag kan bara hålla med dig där, Niklas. Det är lätt att man är så fokuserad på unika bilder att man glömmer bort alla andra bra bilder man kan fånga. Det är lätt att prestationsångesten smyger sig på en.

      Bildspel är ett bra sätt att få en att tänka i andra banor. Ett bildspel med bara unika höjdarbilder blir sällan inte bra. Det känns som att det inte finns någon röd tråd utan bara en massa bilder som har staplats på varandra. Jag själv har bara gjort ett bildspel. Jag valde den gamla bilskroten Kyrkö mosse. Ett ett väl avgränsat område med gott om motiv. Jag fick ett tips, av en person som har hållit på med bildspel i många år, att ta bilder som fyller ut bildspelet. Bilder som man inte skriver ut och ramar in, men är viktiga för att bildspelet ska få flyt. Bilder som bildar en fin väg mellan de bilder som man kan tänkas att skriva ut och hänga på en vägg.

      Tack för ditt tips med bildspel. Ett tips som man bör testa då det får en att tänka i andra banor och kan ge en nystart om man känner att man har tröttnat lite på att fotografera.

      /Gunnar

  4. jukkalausmaa skriver:

    Skrattade gott när jag läste om dina cirkuskonster. 🙂 Känner i viss mån igen mig, man vill ju inte ta den ”vanliga” bilden. Hoppas du hade åtminstone lite roligt när du tog den första bilden på skogsbäcken. Resultatet blev iallafall riktigt läckert med det perspektivet. Gillar de två andra bilderna också. Tack för intressant och kul läsning!
    /Jukka

    • Gunnar skriver:

      Tack Jukka. Man får vara tacksam för att man var ensam när man gjorde sina cirkuskonster. Det är lätt att bli filmad nu för tiden då de flesta har den möjligheten med sina mobiltelefoner. Då hade man kanske varit på Youtube nu 🙂

      /Gunnar

  5. Mats-Ove skriver:

    Hej Gunnar !
    Roligt & intressant att läsa dina inlägg här på din blogg.Känner igen en del av det du
    skriver om att skapa ”nya” motiv & då kanske behöva utöva en del akrobatiska övningar.
    Och då med krampkänningar som uppstår i kroppen…men vad gör man inte för en bra bild.
    Känner dock med åren att man blivit en smula bekväm..Gillar den första bilden med dom spretande
    grässtråna & speglingen men föredrar dock vinterversion med sin renhet & då ännu finare spegling
    av den mäktiga skogen därbak.

    /Mats-Ove

    • Gunnar skriver:

      Jovisst har man blivit bekvämare med åren. Man är inte lika böjlig längre. Tyvärr har också bekvämligheten spridits sig så man börjar bli lite lat också. Det är inte alltid att man orkar skruva bort mittpelaren för att kunna fälla ut stativet i spagat för att få kameran närmre marken. Det blir då ofta från en något högre höjd man tar bilden.

      När ”liveview” kom på systemkamerorna så förstod jag inte först vad det skulle vara bra för. Det fanns redan en ljus sökare och finessen kändes lite onödig. Idag använder jag finessen ofta, inte minst när man kan bespara sig allt för konstiga fotoställningar.

      /Gunnar

  6. Anna skriver:

    Känner igen mig mycket i din text. Jag och Lasse har ibland liknande diskussioner när någon av oss har hamnat på ett sidspår i fotograferandet. Ibland behöver man ta ett steg tillbaka in i det gamla spåret innan man hittar ett som leder åt ”rätt” håll. Ibland kan det till och med vara svårt att veta åt vilket håll ”rätt” håll är tycker jag 🙂

    /Anna

    • Gunnar Eriksson skriver:

      Det kanske är nödvändigt för ens utveckling att hamna på ett sidospår i bland. Att testa nya saker, saker som man kan ta med sig när man har backat och kommit in på sitt huvudspår. Ibland upptäcker man att det där sidospåret var det spår som man ville hålla på med men man hade inte förstått det.

      /Gunnar

  7. Åhh vad jag känner igen mig i den där vilsenheten! Finns det något rätt håll? Satt idag och lyssnade på Mattias Karlsson och Göran Segeholm där de diskuterade hur man blir en bra fotograf. En av de viktigaste sakerna ansåg de vara färdigheten i fotografi som man kan träna upp genom att gå ut och fotografera utan föresatsen att spara något alls av det man fotograferar. Ligger nåt i det. Jag tycker man drar sig ofta för att ens ta upp kameran till ögat för man inser att det ändå inte blir någon bild. Och då får man ju ingen träning, ingen inspiration… man får inte ens chansen att rata bilden! Man får inte ens en bild att rata! Tänkvärt!

    Kort sagt, jag tycker du har lyckats fint med dina bilder här… och jag fick mig ett gott skratt när jag tänkte på hur du stod över kamerastativet där över bäcken… Gillar särskilt den första bilden!

    🙂 Lasse

  8. Gunnar Eriksson skriver:

    Det låter som kloka ord. Att fotografera mycket tror jag är ett måste för att kunna utvecklas till en bra fotograf. Fast jag tror också på att man bör tänka lite varför man inte är nöjd med sin bild för att kunna komma ihåg vad man har lärt sig till framtida fotorundor. Jag känner också igen mig av vad du skriver när det gäller att man ibland inte orkar ta upp kameran till ögat för man tycker att det inte kommer bli någon bra bild. Tyvärr så stannar jag inte till och tar mig en rejäl funderare hur jag ska ta bilden för att det ska bli något. Jag fortsätter ofta och fortsätter leta efter något i fjärran i stället.
    /Gunnar

  9. Christer K skriver:

    Haha känner igen en del av vad du skriver, hellst det med att man åker ut och tar variationer av det man redan fotograferat. Men det är nog svårt att undvika, och lätt hänt när inspirationen tryter eller man söker inspirationen. Och visst vill man ta de där ”ovanliga” och ”märkvärdiga” bilderna och i jakten på dem så missar man mycket och även det mest simpla och enkla kan bli otroligt ”märkvärdigt”…
    Och visst har jag gjort en massa gymnastiska övningar i jakten på bilden, men har inte vågat mig på sådana cirkus nummer som du lyckas med 😉
    Mycket tänkvärda ord du skriver och illusterar med fina bilder, fastnar speciellt för den första. Läckert, spännande skogs känsla i bilden och fantasifullt. Men gillar också din ”gymnast bild” fint hur stråna leder in i bilden, samt en fin spegling i vattnet, bra djup känsla…

    /Christer K

    • Gunnar Eriksson skriver:

      Det är nog svårt att låta bli att göra upprepningar. Ofta är det en bildtyp som är lite kännetecknande för ens fotografering och som sitter ganska djupt i ens bildseende. Inte lätt att bara börja om från början och glömma det man har gjort tidigare. Jag kan bara hålla med dig när du skriver att man lätt missar bra bilder i det simpla och enkla när man jagar märkvärdiga bilder. På det området är man lite av en expert 🙂 Tack för dina rader och att du uppskattade mina gymnastiska övningsbilder.
      /Gunnar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s