1:a Februari, Listersjöarna

Idag hade jag egentligen inte tänk att fotografera, men dagens vintergolf fick mig att inse att det faktiskt finns snö i Blekinge. Golfbanan ligger bara 15km norrut, men det räcker för att nederbörden som föll i veckan skulle falla som snö och inte som snöblandat regn som här i Karlskrona. Egentligen är jag inte tillräckligt motiverad för att ge mig ut, men vem vet om det blir mer snö i år. Någon vinterbild måste jag få till. Jag funderar lite över vilket motiv jag söker och bestämmer mig för ett motiv med öppen mark, lite stenmurar och träd. Väl framme, så finns där ingen snö. Jag kan bara konstatera att här har inte snöbyarna dragit fram. De gick nog all in över golfbanan istället. Det finns väl ingen som spelar golf när det är vinter, tänkte snöbyarna. Jag fortsätter vidare med bilen och för att se om jag hittar något motiv längre norrut. Fast jag vet redan nu att åka iväg lite på måfå är en dålig idé. För min egen del, är bilen ett för snabbt sätt att färdas för att min hjärna ska hinna se, registrera och bedöma om motivet är tillräckligt intressant. Det känns som hjärnan släpar efter och när man väl tycker motivet är intressant, så befinner man sig flera hundra meter längre fram. När man väl bestämmer sig för att vända, kan det dröja ett tag innan man hittar ett säkert ställe att vända bilen på. Dessutom har jag kommit fram till, genom icke vetenskapliga studier, att det mycket sällan finns ett ställe att parkera på vid intressanta platser.
bild44När jag säger att köra lite på måfå, så brukar det innebära för min egen del att jag förr eller senare hamnar uppe vid Listersjöarna. Jag vet inte riktigt hur det går till, men så är det. Resultatet på dessa utfärder brukar bli tunt och jag konstaterar snart att den här turen inte skiljer sig från tidigare turer.

I ren desperation svänger jag in på första bästa ställe där jag kan ställa bilen och rusar ut och tar en bild. Det är råkallt ute och dessutom är jag hungrig, så den lilla motivation jag hade tidigare är som bortblåst. Jag åker hem och lagar mat istället.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

31:e Januari, Nötanabben

Jag är på väg till gravfältet på Nötanabben. För tre veckor sedan var jag tvungen att vända på grund av mörkret, men den här gången är jag ute i god tid. Dessutom har dagarna blivit längre, vilket ger mig lite extra tid. Det första som slår mig när jag stiger ut ur bilen vid parkeringen vid Gökalv är tystnaden. Förra gången levde Egon rövare och vrålade för fullt, men nu möts jag av en kompakt tystnad. Jag står stilla en stund och lyssnar efter fågelläten, men inte ens det hörs.
bild42Ibland undrar jag om tystnaden är underskattad? Nästan som vi har glömt bort tystnaden då vi dagligen omges av diverse ljud. På arbetsplatsen, i hemmet och när vi är ute fylls våra öron av ljud. En del är behagliga och gör så att vi mår bra. Vissa ljud irriterar oss, medan andra bara finns där utan vi tänker på dem. Ibland kan vi uppleva tystnad som pinsam, som när konversationen tystnar kring en middag. Ibland tror jag tystnaden är ett hot, speciellt för krogägare som envisas med att spela hög musik när man vill sitta och prata med vänner över en middag. Det finns säkert studier som visar att vi inte beställer lika mycket att dricka om vi sitter och pratar och har det trevligt. Det kan förstås bero på att det sitter någon gammal disc jockey i resturangens trivselkommitté.

Jag fortsätter min väg mot gravfältet och passar på att njuta av tystnaden. Väl framme inser jag att mitt minne har spelat mig ett spratt. Man börjar bli glömsk. Börjar och börjar, jag har nog alltid varit lite glömsk. Jag hade inte förväntat mig Ales stenar precis, men lite större stenar trodde jag allt det skulle finnas här. Att stenarnas dessutom smälter ihop med bakgrunden gör det inte bättre. Hur ska jag få till något här? Mina tankar avbryts av ett svagt kluckande. När jag vänder mig mot ljudet, så tycker jag mig se ett motiv vid stranden. Jag tar några bilder innan jag övergår till att fika. Att fika i naturen är en favoritsysselsättning. Bara sitta ner och njuta av naturen gör gott för själen.
bild43Jag vänder tillbaka och på väg till bilen passar jag på att fotografera några trädgrenar. Trots jag är försiktig, så smyger en lömsk taggbuske upp bakifrån och biter mig i benet. Av erfarenhet vet jag att det inte är lönt att kämpa mot lömska taggbuskar, så jag går där ifrån.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

17:e Januari, Gullaboås naturreservat

Gullaboås naturreservat är ett intressant och lättillgängligt exempel på hur skogen utvecklas när skogsbruket upphör, står det i beskrivningen på Länsstyrelsen Kalmar läns sida för naturreservat. Det låter intressant. Jag tror jag åker dit och ser hur det ser ut. Ordet lättillgängligt gör mig lite tveksam. Kommer det vara så fullt med folk där, så att mina bilder kommer att innehålla fler troll i bakgrunden än John Bauers målningar? Nåja, det lär jag märka. Jag knappar in koordinaterna till naturreservatets parkeringsplats på min GPS och ger mig iväg.
bild40Efter en halvtimme meddelar min GPS glatt att målet ankommer på vänster sida. Själv förstår jag ingenting. Ingen skylt, där det står naturreservat, och ingen väg. Bara tät granskog med inslag av sly. Slog jag in fel koordinater? Tjejen i min GPS säger ingenting. Hon tycker att vi är framme och har redan gått och lagt sig. Jag stannar till på en parkeringsplats och tar fram min mobil för att titta på kartan. Jo, det ska vara här. Jag vänder bilen och kör sakta förbi en gång till. Plötsligt glimmar det till inne i skogen. Det som glimmade till är den karakteristiska informationsskylten som finns på de flesta naturreservat. Nu ser jag också den lilla vägen som leder fram till skylten. En väg där det växer glest med sly. Tjugo meter fram ligger det en stam tvärs över vägen. Den föll nog inte i går, tänker jag. Jag parkerar bilen och går fram till skylten. Väl framme vid skylten, ser jag en bleknande tilläggsskylt som informerar om stormen Gudrun. Kanske är det förklaringen till att halva parkeringen består av en granplantering. Om jag tidigare hade farhågor om att här skulle vara fullt med folk, så är de som bortblåsta nu. Fast jag funderar en liten stund om granplanteringen är naturlig eller det var någon som var för lat att gå in i skogen och planterade istället granplantorna på parkeringsplatsen?bild41Väl inne skogen, så verkar det som reservatet har potential. En del mindre områden är oframkomliga på grund av stormfällda träd, men stora delar av reservatet har klarat sig bra. Tyvärr har vildsvinen härjat svårt i delar av skogen så all fin grön mossa är uppbökad, men även här finns områden som har klarat sig från vildsvinens härjningar. Jag tar några bilder, mest att ha som studier över området. Bilder som gör att jag kan förbereda mig bättre när jag gör ett återbesök i framtiden.

Fotograferingen försvåras av att solen har tittat fram. Jag har svårt att få det dynamiska omfånget att räcka till då skillnaden mellan ljust och mörkt är lite för stort. Sol, det skulle vara mulet hela dagen enligt prognosen? Väl tillbaka i bilen, tar jag fram min mobil och går in på prognoser från SMHI. Jaha, de har uppdaterat prognosen och nu ska det plötsligt bli soligt hela eftermiddagen istället för mulet. Sen börjar det regna och jag åker hem.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

11:e januari, Gökalv

Egon vrålar. Ja, han heter så. Egon, den senaste stormen. Skogen susar tungt, nästan öronbedövande, när jag går förbi den lilla viken vid Gökalv. En vik som alltid har varit fylld med fin sand med enstaka pölar de gånger jag har varit där. Jag har dock sett spår i kanten av viken att den kan vara fylld med vatten, men jag har ibland undrat när? Nu vet jag, typ idag. Egon fortsätter att vråla. Enligt SMHI ska stormen ha avtagit, men Egon verkar inte ha någon brådska.
goKalv
Jag är på väg mot ett gammalt gravfält och går på öppen mark för att inte riskera att få en trädgren i huvudet. När jag gått halva sträckan inser jag att jag är försent ute. Om 20 minuter blir det mörk och jag vill hinna tillbaka till bilen innan dess. Jag brukar ha svårt att ge mig ut i tid på vintern. Om man tycker om att fotografera landskap, som jag, är det tidig morgon eller sen kväll som gäller för det bästa ljuset. Fast jag har svårt att stiga upp tidigt. Allt för tidigt och jag blir ett USO (Unidentified Sleeping Object). Jag vet inte vad som är upp eller ned. Då blir det betydligt fler kvällsturer under ett år. Att ge sig ut vid tolvtiden, finns inte på kartan. Då brukar jag äta lunch och har inga funderingar att ge mig ut med kameran. Fast är det vinter så är det precis vad man ska eftersom det blir mörkt redan vid fyratiden.

Min tanke är att göra min blogg till en fotodagbok i år. Fast utan bild, blir det inte mycket till fotodagbok. Jag måste ta en bild, frågan är på vad? Egon fortsätter att vråla. Mörkret faller. Det får bli en gren vid strandkanten. Inte mycket till förgrund, men man tager vad man haver. Väl tillbaka vid bilen är det nästa mörkt, klockan är lite efter fyra. Egon fortsätter att vråla. Jag sätter mig i bilen och stänger dörren. Nu hör jag inte Egon längre.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Ibland krånglar man till det

Det var ett tag sedan jag uppdaterade min blogg. Det vore enkelt att skylla på att man har haft mycket annat att göra under hösten och därför inte hunnit att uppdatera bloggen. Fast sanningen är nog en annan. Att man bara gör det krångligare än vad det är. Först letar man efter en fantastisk bild att lägga upp och redan där krånglar man till det. Hur många fantastiska bilder tar jag på ett år? Inte många, men en del jag är nöjd med. Sen ska man komma på något klurigt att skriva, gärna tänkvärt. Jag har för länge sedan insett att någon författare blir man inte. Någonstans på den här vägen försvinner inlägget. Jag ska därför testa något annat i år, nämligen en fotodagbok. Det blir små inlägg varje gång jag är ute med kameran. Det får bli de tankar som cirkulerade när jag var ute och någon bild som togs vid tillfället. Det får bli vad det blir.

I väntan på det, så får ni titta på en bild från Kopparhatten som jag tog i mellandagarna.
Kopparhatten

Jo, jag vet. Det är ett klassiskt ställe där många fotografer har stått. Själv har jag en vårbild och en höstbild från detta ställe, så jag ville gärna ha en vinterbild också. Det som är skönt med vintern, förutom att det inte finns några mygg, är att man inte behöver gå upp mitt i natten för att fånga en gryningsbild. Det räckte att jag körde från mina föräldrar lite efter sju. Fast riktigt vaken var jag inte. Väl framme så fick jag sällskap av först en talgoxe och strax efter två till. De tittade uppfordrande om jag inte skulle plocka fram något gott ur ryggsäcken och bjuda på. Jag fick skamset förklara att det hade jag inte tänkt på. Jag hade haft fullt upp med att bara stiga upp tidigt. Det hela blev inte bättre av att herr och fru koltrast dök upp och undrade om jag åtminstone inte hade tagit med någon frukt. Tyvärr, inte heller det hade jag kommit ihåg.

När jag hade tagit bilden som ni ser här, kom jag på att jag hade sett en vacker vinterbild när solens strålar silar mellan trädstammarna på andra sidan. Den här morgonen tycktes det finnas alla förutsättningar för en sådan bild, så jag väntade tålmodigt på att solen skulle gå upp över krönet. Det tog en timme och vid det laget hade jag insett att mina kängor och vantar inte var gjorda för att tåla 12 minusgrader. Bilden då? När solen väl steg upp över krönet insåg jag att bilden inte kunde vara tagen i mellandagarna utan snarare i början av november. Själv möttes jag av ett motljus rakt in i kameran och det var inte lönt att ta någon bild överhuvudtaget.

Sedan ägnade jag under 8 minuter att försöka tina fingrarna över bilens utblås innan jag kunde hålla i ratten. Under tiden kände jag mig som när jag var en 7 -8 år gammal och man hade varit ute för länge och åkt skidor, vilket resulterat att man inte längre hade någon känsel i fingrar och tår. Jäklar vad det gör ont när känseln kommer tillbaka.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Intrasslade landskap med Patrik Larsson

Jag får väl redan nu erkänna att kursen som Patrik höll på Söderåsen inte hette intrasslade landskap utan intima landskap. Det finns säkert många olika tolkningar vad man menar när man talar om intima landskap, men många fotografer brukar kunna enas om att det handlar om naturbilder utan horisont. Motiven behöver inte alls vara bilder på detaljer, tagna på några meters avstånd, utan det kan lika gärna vara större motiv som t ex mäktiga dalgångar där man medvetet har valt bort himmelen.bild36Patrik började kursen med att visa bilder på vad hans tolkning av intima landskap. Det intima landskapet är ofta inte lika självklart som andra typer av naturbilder. Ofta får man jobba mer med dessa motiv som till en början kan verka vara oansenliga. Patriks erfarenhet är att antalet misslyckade bilder är betydligt fler när man arbetar med de intima landskapen än många andra motivtyper inom naturfotograferingen. Patrik betonade också vikten av att försöka ordna upp kaoset som ofta kan råda i motivet. För att det är när vi kan förmedla en tanke med bilden, som den fungerar. Med Patriks inspirerande bilder och goda råd i bagaget, så var vi redo att bege oss ut för att fotografera.

Först ut var botten av ravinen vid Klöva Hallar. Vi hade inte gått särskilt långt förrän Patrik glatt sade att vi missade en stor rishög. Vi tittade först på rishögen och sedan på varandra, innan vi under tystnad gemensamt bestämde oss för att vi börjar nog med något lättare. Det var inte så att de intima landskapen direkt hoppade fram och sa ”fotografera mig”. Nej, de intima landskapen är betydligt mer blyga. Ofta måste man sätta sig och vara tyst för att de sakta ska smyga fram och visa sig. Det är inte alldeles lätt att hitta nyckeln som ordnar upp kaoset. Istället trasslar man in sig i alla linjer som går kors och tvärs. Ibland tror man att man har fått till det, men så är det en jädra linje där och ställer till det så man inte blir nöjd med bilden.bild37Efter några timmar åkte vi till Skäralid för en fikapaus och någon timmes fotograferande. Jag gick till ett ställe som jag besökte i höstas. Ett ställe som jag då tyckte hade potential och försökte få till några bilder under spridda applåder. Nu kanske ni tror att det var en publik som applåderade min skickliga fotograferingsteknik, men tyvärr var det bara jag som stod för de spridda applåderna när jag slog ihjäl lite mygg. Det kanske verkar brutalt, men jag hade snällt sagt till myggen att flyga åt sydväst för där ska det finnas en person som medvetet matar mygg. Det har jag hört från högst opålitliga källor. Nåja, myggen ville inte ändå lyssna på vad jag sa utan fortsatte försöka att sticka mig. Jag fortsatte att applådera åt deras försök. För att få att fånga dagens sista solstrålar åkte vi till den motsatta sidan av skäralidsravinen, sett från Kopparhatten. Bokskogen var riktigt vacker att titta på, men att fånga det vackra så att det fortsätter att vara vackert på bild är svårt. Bilderna ville inte riktigt strömma till, speciellt när man vimsar omkring i skogen. Till slut blev jag så desperat att jag tog en bild på några kullfallna stammar på marken. På väg tillbaka till bilarna, så slängde jag in ett träd i bildskörden. Spontant var ordet.bild38För att sammanfattade det hela, så var det en mycket inspirerande kurs och man fick lite verktyg för att kunna arbeta vidare med de intima landskapen. För min egen del så tycker jag att mitt intresse för de intima landskapen har gjort att mina gamla fotoplatser har fått nytt liv igen. Platser som inte allt för länge sedan känts uttjatade, så har det plötsligt dykt upp nya motiv som gör det kul att åter besöka dessa platser.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Ögonblicket kommer som en snigel och försvinner som en blixt

Ögonblicket kommer som en snigel men försvinner som en blixt, heter det. Att ögonblicket försvinner som en blixt har jag inga problem att skriva under på. Jag vet inte hur många gånger man har missat en bild medan man har varit sysselsatt med något som har med kameran att göra, t ex byta objektiv eller fipplat med något filter som skulle av eller på. Fast att ögonblicket skulle komma som en snigel? Jag tycker ofta att ögonblicket kommer med en rasande fart och försvinner lika fort som den kom. Kanske försöker jag intala mig själv att det är så? Kanske är tanken att ögonblicket verkligen kommer som en snigel allt för skrämmande. Det skulle i så fall innebära att man är allt för saktfärdig för att upptäcka själva momentet i tid. Man ser aldrig snigeln, trots att den masar sig fram i sakta mak, utan man ser endast spåret efter den (om ens det).

bild33För någon månad sedan bestämde jag mig för att ta mig ut till Kvalmsö, som ligger i Karlskrona skärgård. Då vädret var gråmulet, så beslöt jag att arbeta med de intima landskapen istället för mer traditionella landskapsbilder. Fast jag kom jag aldrig till Kvalmsö. Vid den lilla bron stod en skylt som talade om att det pågick fågeljakt på ön, så jag kände ingen större lust för att fortsätta. På andra sidan bron stod dock en björk som verkade intressant. Jag bytte till mitt teleobjektiv och började arbeta med motivet.

bild34När jag hade tagit några bilder, så uppfattade jag en rörelse i högra ögonvrån. Några sångsvanar flyger mot mig på låg höjd. Va, kan jag ha en sådan tur att jag har mitt teleobjektiv klart på kameran? Det hade varit mycket mer typiskt att stå där med ett vidvinkelobjektiv och titta på sin ryggsäck där teleobjektivet ligger. Snabbt av med kameran från stativet. Med flinka händer slog jag på autofokus och bildstabilisering. Jag höjer sökaren till mina ögon och fokus låser fint på svanarna. Jag tycker ner avtryckaren och förväntar höra smattret av en spegel som jobbar inne i kameran. Men det är inte något smatter som hörs. Istället blir sökaren svart och det ända jag hör är ett pip, pip, pip. Jäklar, självutlösaren! Eftersom jag är bekväm så orkar jag sällan montera trådutlösaren utan jag nöjer mig med två sekunders självutlösare istället. Den hade jag glömt att ändra. I en slags desperation försöker jag gissa var fåglarna är och följa efter med kameran. Jösses vad två sekunder är lång ibland. Till slut tas bilden, en bild som är helt kritvit. Jag inser direkt vad som är fel. Jag fotograferar alltid med det manuella läget och exponeringen var inställd för en vit björk mot mörk bakgrund, inte en ljus himmel. Jag kunde inte låta bli att skratta åt situationen. Jo det var just en snygg fågelfotograf.

bild35Jag återgick till att fotografera björken. Ett mer stillsamt och tålmodigt motiv. Fast jag beslöt att titta lite till höger då och då. Kanske var det trånga sundet, mellan fastlandet och Kvalmsö, en väg som fåglarna föredrog? Plötsligt såg jag några sångsvanar lyfta ute på fjärden, men de flög parallellt med mig så det blir nog inget, tänkte jag. Plötsligt gör den en 90 graders sväng och kommer i mot mig. Nu var jag mer förberedd. Av med kameran från stativet. På med autofokus och bildstabilisering. Ändra till bländareprioritet och bort med den där jädrans självutlösaren. Nu skulle det fotograferas. Fokus låste ännu en gång fint och jag tryckte ned avtryckaren. Men det blev inget smatter från spegeln den här gången heller. Det sa bara klick och allt blev svart i sökaren. Jädrar, spegeluppfällningen är på. Att snabbt slå av den funktionen, kunde jag bara glömma. Här har en stor grupp japanska ingenjörer på Canon ägnat en stor tid åt att gömma den långt inne i en meny. Nej, då fick det bli att köra med dubbeltryck i stället och lyckades att ta några bilder trots allt.

Jag bestämde mig för att göra ett tredje försök. Bort med spegeluppfällningen. Ta några bilder mot himmelen för att kontrollera exponeringen. Nu var man redo. Nu kan inget gå fel. Men där hade jag fel. Fågelfotografering utan fåglar blir inte riktigt bra. Det är något som saknas, typ fåglar. Det var som fåglarna ville säga till mig att de inte har tid att flyga fram och tillbaka hela dagen för att jag inte kan hantera min kamera. Efter en timmes väntan gick jag därifrån för det är aldrig försent att ge upp.

Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer